Seg deppig dag. Jag vill känna, jag vill flyga, jag vill inte alltid längta eller sakna. Det är för mycket av det å utan action. Vägen känns rak utan handling, målet är utdött. Jag vet inte om jag ska fortsätta gå å hoppas på en liiiiten liiiten vägbula eller ett brott i asfalten kanske få se en asfaltsblomma spränga sig fram å sträcka sig mot solen. Eller kan man kliva av vägen å ta ett par kliv ut på en bullrig rotfylld stig. Snubblar man så händer nåt. Man kan ramla å slå sig eller dö i ett hjärtligt skratt...man vet inte förrän man provat. Vågar jag? Som en irrande myra, letandes efter det perfekta barret. Jag borde göra nåt åt bling bling burret. Jag ler å ler, bygger en fasad. Mitt inre vibrerar av lust som ingen vill ha. Min själ regnar var dag. Förvirrad av diset. Hur vet man? Hur vet jag? Sova vore skönt....sova riktigt djupt. Älskar när tystnaden bryts av barnasång. En kram, en famn. Ett andetag i nacken virvlar mitt trasiga hår, ett strå fastnar på tungan. Hjärtat både värker å bultar, jag kan inte tyda dess ton. Hör du? Vill du?Vågar du? Det har tystnat, jag lyssnar men nåt väser jag vet inte vad, annars är allt så tyst. Det kanske lossnar, jag väntar kanske lite till. Men väntan dör snart ut, jag vet inte hur jag ska stå...eller gå. Jag letar fortfarande svar.
ace*w
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar