Hej,det här är jag just nu.

Hej!

Jag heter Anna och jag är en 37 år, gift och mamma till tre flickor. Jag bär på en ensamhet, en tomhet och en sorg. Jag bor långt ifrån min familj som en vinterdag 1997 sprack när mina föräldrar valde att skilja sig. Valet var för stunden rätt det anser även jag men känslan jag burit med mig är att allt föll där. Jag har stått stadigt på mina ben...tror de flesta. Visst har marken rämnat under även mig många många gånger men jag har rest mig. När jag var 13 kom tanken på att stämpla ut från livet första gången och det var patetiskt nog en man på "heta linjen" som faktiskt räddade mig, fattar inte hur men det var nåt han sa som fick mig att stanna upp. Jag är fortfarande kvar även om jag genom åren har fastnat i dessa destruktiva tankar gång på gång när det vart tufft men ibland har jag inte själv vetat varför. Ibland kan jag inte sätta ord på mina känslostormar. Det brukar reda ut sig själv. Inom  mig finns ändå nån glädje att vilja utforska livet för nyfiken är jag och har alltid varit. Ofta mår jag väldigt bra och skrattar och lyser upp mitt eget liv och andras. Ibland undrar jag hur fel allt blir i min närhet. Ibland borde jag klippa tungan och snöra åt en tvångströja och söva ner mig...skulle troligen skrika och slåss ändå. En gång i tiden var det ingen som kunde trampa mig på tårna, jag gick min egna väg. När jag försöker göra det idag upplever jag det ofta som att jag kliver på fel väg, är i vägen, känner fel, tycker fel, tar tag i saker vid fel tidpunkt osv osv. Ibland är det min hjärna som inbillar sig saker men jag kan ju omöjligen ha inbillat mig allt från början. Nånstans har mitt inbillande fötts och sedan gödslats för att gå till överdrift. Men skit i det. Jag har min längtan efter att få visa mitt liv, få visa att jag har det bra (trots att jag själv inbillar mig att det suger ibland) speciellt för min far. För mig hade det vart oerhört glädjande att få visa mitt hem och hur jag lever för just honom. Jag brukar ibland drömma om hur han överraskar mig med att bara dyka upp på jobb eller knacka på vår dörr. Ibland har det dykt upp äldre halvrunda män som liknat honom på jobbet ....men det är aldrig han. Samtidigt vill jag bara glömma och skita i att hans intresse för mig och mina flickor är minimal. Men jag kan inte lägga bort känslan helt. Å även om jag ogillar hans drickande skulle jag vilja ta han till Sofiero parken och dricka Sofieroöl som han alltid gjorde förr hemma. Eller tura över till Helsingör å gå på pub å äta röde pölser....bara för hans skull. Fiska i havet. Men så blir det aldrig. Idag dog en annan känsla, att få mamma att flytta hit till oss. Jag förstår hennes resonemang och hennes känslor, men det gjorde att jag tog tag i detta "brev". Tårarna har fallit hela dagen och att fokusera på jobb har gått åt fanders. Min ledsamhet fördjupas i att mina tre flickor har minimal relation till mor- och farföräldrar och det tycker jag är tragiskt. Jag längtar hem till Dalarna men kan inte lämna Märta här nere. Jag mår apa av att ha henne varannan helg så hur skulle det se ut att ha henne några lov varje år. Jag tappar all klarhet i att tänka när den tanken dyker upp. En känsla ingen kan förstå. Hjärtat värker och en märklig illamåendekänsla uppstår och jag blir svimfärdig. Mina barn betyder allt och jag är så rädd om dom att jag inte ens vill sluta ha Lovisa sovandes intill mig om nätterna. Hennes närhet och värme är så viktig och speciellt när jag inte har en man som vill skeda. Jag vet att hon snart måste ha egen säng och att jag är förlorad som den absolut viktigaste personen. Det var svårt att sluta amma och jo till en början var det sista men nu går tankarna till en till varje dag. Visst är det stressande att veta att nej det blir inga fler och dagarna går å man blir äldre...va fan ska jag gör sen? Sitta å ångra allt jag aldrig gjorde, det gör jag redan. Om jag ändå vart yngre så skulle jag skaffat fler. Jo dels för att stilla min rädsla för ett bli övergiven och bortglömd och dels för att stilla ensamheten och inte riskera att hemmet tystnar. Men att få uppleva den obeskrivliga glädje dessa små ger mig å att få vara med dom håller mig kvar. Om nån ändå kunde krypa in i mitt inre å se vad som försiggår och sen försöka förklara dels för mig och dels förklara för världen vilket vrak jag ibland faktiskt är. Att svälja känslor lärde jag mig av min mor, att vara fräck i käften lärde jag mig av min far. Av min bror får jag energi att hoppas på glädje. Mina barn får mig att stå kvar....alltid så det behöver ingen oroa sig för. Min man älskar mig och jag älskar han, jag borde visa han  mer tacksamhet för allt han gör. Han är min kung och jag vill vara hans drottning. Jag behöver massa fysisk närhet för att värmas upp. Krama mig gärna när ni möter mig, ni kommer se mitt sanna jag då. För teater kan jag va rätt bra på annars. Jag har börjat inbilla mig att jag behöver ett nytt arbete därför har jag sökt lite nya nu. Inte för att det är katastrof med det jag har men ibland dras men med av andras åsikter och tyckande....ja jag är inte bättre själv. Men för att skapa en bättre inre atmosfär kanske detta är ett kliv jag måste ta. Nån större fördjupad relation känner jag inte att jag har där i alla fall. När jag är hemma längtar jag inte till jobb och saknar ingen där egentligen heller. Men när jag är på jobb funkar det, jag gör det jag ska och då kan jag sakna vissa personer och vissa bara gillar jag läget att jobba med. Antar att det är så på alla arbetsplatser. På tal om jobb så är det dags att fräscha till sig å dra dit.

Kram till alla och glöm inte att ta hand om varandra och kramas mycket. Kramas är jättenyttigt.

Ciao!