Jo detta är tyvärr min kräksida....å nu är jag åter less på mig själv. Men den biten kan jag ta tag i. Det är den här enorma inre ledsamheten som skruvar mig. Den inbillna avundsjukan som vissa skulle kalla en annan del. Jag erkänner att jag är sjukt avis ibland hatisk till allt fint å bra som min första bebis ändå får i sitt liv. Jag står inte vid sidan av av fri vilja å jag vet inte hur eller om eller vad jag kan eller vågar ta för mig för att jag ska ta mer plats. Jag känner mig förlorad, tom å ensam. Rädd att inte vara nummer 1. Jag vet att hon är nöjd och mår bra. Jag vet att jag aldrig når upp till det jag tror att jag måste. Jag vet att jag inbillar mig att jag är kass å usel. Jag vet åxå att fler barn inte kan fylla min inre tomhet, ensamhet, längtan efter fysisk närhet och känslan av att vara nummer 1 å jävligt viktig. Jag vet att det är min hjärna å mitt misslyckade uppfuckade ego som är helt ute å cyklar. Jag har fel fel fel men varför känner jag då som jag gör? Varför känner jag fel? Hur gör man för att göra rätt? Jag vet tydligen inte vad som är rätt, jag kan bara fel. Men det är jag jävligt bra på ska ni veta. Så vill man göra fel, fråga mig.
Tänker tröstäta nu....ja trots att jag vet att det är fel. Hade jag haft cigg hade jag troligen tatt en åxå bara för att spä på felen.
Sorry men jag vet inte.
Ciao!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar